En intervju med ett av våra familjehem

Från början blev vi familjehem då några nära släktingar skulle placeras. Vi hade dem hos oss ett par år. Sen stod vi tomma ett tag och insåg att vi saknade livet som familjehem, så vi bestämde oss för att fortsätta resan.

Första tiden, jag var 19 och min partner 20, vi hade precis tagit våra egna kliv ut i vuxenlivet. Det var tufft att hitta en balans mellan att vara föräldrar och samtidigt unga vuxna. Men samtidigt var det enklare att ta det ansvar vi skulle ha än att ta ett ansvar som egentligen var våra föräldrars. Med tiden växte vi in i familjehemslivet och idag är det en självklarhet för oss att ta hand om andras barn, med sikte på att bygga trygga vuxna.

Idag är vi en helt annan familj – två stabila vuxna med många barn som älskar livet på landet med djur och gemenskap. Vi har under många år varit förstärkt familjehem och även kontrakterat jourhem.

Det finaste med att vara familjehem är att känna att man gör allt man kan för en individ som från början blivit så sviken av vuxenvärlden. Inga barn föds onda – något har hänt på vägen. Att kunna visa att det finns vuxna att lita på, som står kvar igenom det mesta, är ovärderligt.

Vi har mött otaliga utmaningar. I början tyckte jag det var jobbigt när någon rymde. Med tiden har jag lärt mig att jag inte kan göra annat än att vänta tills de kommer tillbaka, och då ta emot dem igen med öppna armar.

Det har varit tufft med egna barn och placerade ungdomar som haft självskadebeteende eller psykiska svårigheter i hemmet. Men jag har lärt mig att andas, stå kvar och inte lägga mina egna värderingar i deras beteende. Jag gör skillnad på person och handling och försöker alltid vara så ärlig som möjligt mot barnen runtomkring.

Samarbetet med Dalafrid har varit bra. Det absolut viktigaste stödet är att veta att någon finns där i akuta situationer och att få handledning när det behövs.

Det är klart det är tufft ibland, särskilt för våra biologiska barn. De får dela på oss och samtidigt vara med och leda placerade barn och ungdomar åt rätt håll. Jag skulle önska att biologiska barn fick mer uppskattning inom familjehemsvården.

Man förändras hela tiden. När man tror man mött det värsta kommer alltid något ännu svårare. Men man lär sig ta emot andras känslor och blir otroligt ödmjuk inför värdet av en trygg familj.

Funderar du på att bli familjehem – gör det. Du gör en enorm skillnad. Fyll barnens ryggsäckar med det bästa du kan under den tid du får äran att ha dem hos er. Även en placering som inte blir långvarig lämnar efter sig minnen, trygghet och kärlek.